Specs

Idag har jag varit på sjukhuset, hade en ganska hemsk natt. Jag fick 39 graders feber bara sådär igår kväll, så jag tog en tablett och gick och la mig. När jag väl ligger kan jag inte sova för jag kan knappt andas! Jag provar alla möjliga olika ställningar men jag får knappt någon luft. Känner hur paniken börjar komma, vågade inte somna! Robin frågade om vi skulle åka in akut, men dum som jag är sa jag "Nej, det är nog ingen fara". La huvudet högt och då gick det lite enklare samtidigt som tabletten började verka. Så jag låg där och svettades och Robin väckte mig och frågade hur jag mådde, han blev nog lite orolig för mig <3

Imorse pratade jag med mamma och hon tyckte jag skulle ringa och fråga vad de trodde det kunde vara, så jag ringde och berättade hur jag mådde. Då fick jag en tid vid halv två och jag yckte det var en bra idé.
Väl vid sjukhuset så fick jag sitta och vänta en liten stund och sen tog en sköterska in mig till ett rum där jag skulle vänta på en läkare. Jag satt och väntade i ca 20 min när han kommer in och frågar hur det är med mig. jag berättar att jag har jobbigt att andas och att jag har hosta, och att det gör ont när jag hostar. Jag berättar också att jag tog tempen innan jag åkte som visade på 38 grader. Då säger han: "Ja men tempen ska man inte ta på dagen, för då är man så aktiv" Jaha, tänkte jag, det kanske jag är. Tyckte det va konstigt eftersom jag precis berättat att jag knapp kan gå utan att få ont i bröstet.
Sen ska han lyssna på lungorna, och han säger att jag ska ta av mig tröjan, jag hade en grå mjukiströja på mig, så jag tog av mig den, sedan hade jag ett linne på mig, ingen BH. Då säger han att jag måste ta av mig linnet också, men jag säger

- Nej jag har ingen BH på mig
-Nehej, men jag kan ju inte höra om du inte tar av dig

Det förstår jag med, men jag drog upp tröjan bara, jag HATAR att visa mig utan tröja, och jag kände ingen som helst tillit till honom för att ta av mig tröjan. Han lyssnade men han hörde inget, och det va skönt. Men de skulle ta ett prov, så sköterskan kom in och tog ett blodprov, så vi pratade lite och hon berättade att hon har haft som mig men att hon hade lunginflammation.
Sen kommer läkarn illbaka och säger att det knappt är något fel på mig, jag har en liten inflammation i musklerna. Jaha, vilka muskler? Det sa han inte för det var svårt att säga, men han tyckte absolut inte att det var något farligt. Så jag frågade om detta hade och göra med att jag har börjat springa, jag tänkte om jag hade överansträngt mig. Men nej, då skrattade han åt mg och sa att det trodde han verkligen inte. Nähe tänkte jag, ursäkta att jag frågar.

Jag hatar att jag är så feg! Jag önskatr jag kunde säga allt jag tänker ibland. Men han skrattade verkligen åt mig, usch. Hatar att inte bli tagen på allvar!! okej om jag hade ont i ett ben eller nåt, men nu kan jag knappt andas! Det är väl en ganska viktig grej för kroppen? Herregud.. inte konstigt att läkarna här i stan har dåligt rykte!